Fär heim
Om ett par timmar bär det av norrut, hem till Östersund. Där ska det julas, samkvämas samt spelas in i hemtrevliga Studio Talkback. Det blir en ny demo med The Hartmans, Johan ska spela in med några andra projekt och så ska Anaugh Conda spela in en ny låt! Mer info om det när den är inspelad.
Glad humbug på er
/Anna
Glad humbug på er
/Anna
Låtarna 2010
Äh, jag kan lika gärna dra den här listan också nu när jag sitter här och börjar känna bakfyllan smyga sig på efter 1 jämtländsk julöl. Låtarna som gjorde mitt 2010. Många av dem släpptes i år, inte helt ologiskt att de tar stor plats på listan men några är nygamla och några är nya för mig men gamla för andra. Som sagt så skulle denna lista antagligen se annorlunda ut nästa vecka men det är mindre viktigt.
Ungefär så här såg mitt år ut fast inte i kronologisk ordning då:
1. Pascal – Måne över Fårösund
2. Sambassadeur – Sandy dunes
3. Teenage Fanclub – Near you
4. El Parador – Att längta bort
5. Arcade Fire – Sprawls II (mountains beyond mountains)
6. The Bear Quartet – We're not gonna make it
7. H.B Barnum – It hurts too much to cry
8. Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva
9. Teenage Fanclub – When I still have thee
10. Skriet – Ben & hjärtan
11. Johnny Cash – Ain't no grave
12. Anaugh Conda – Home will put me to rest
13. Patrik Backlund – Livingroom fire
14. The National – Bloodbuzz Ohio
15. Fleetwood Mac – Say you love me
16. Grande Roses – A place to love
17. Magic Kids – Hey boy
18. Roland Cedermark – Jämtland, kära Jämtland
19. Säkert! - Influensa
20. Shout Out Louds – Throwing stones
Jag orkar inte skriva om varje låt, så händelsefattigt är inte mitt liv. Bara nästan.
Men "Måne över Fårösund" älskade jag från första anslaget. Helt fantastisk. Jag såg ju även till att den spelades i p4 Jämtland för första och kanske enda gången (det här vet jag ju faktiskt inte om det stämmer men min magkänlsa/mina fördomar säger att det kan vara så). Den vann nog många nya fans till Pascal bland de trogna 68+ lyssnarna (ännu en fördom jag tar som sanning). Enligt min ipod har jag lyssnat på den typ dubbelt så många gånger som alla andra låtarna på listan tillsammans. Ok, där överdrev jag ganska mycket men ändå, det var stor skillnad.
Alla de fyra översta är lika med den bitterljuva vårvintern. El Parador betyder ju jävligt mycket av uppenbara skäl som vi inte behöver gå in på här men låt oss säga att jag kan relatera till den på ett personligt plan. Kommer ihåg att mina ögon inte var torra första gången jag fick höra den.
Om de fyra första var den bitterljuva våren i Östersund så är de fem efterföljande lika med fin sommar och höst i Göteborg. Promenader på kyrkogårdar och spårvagnsturer längs med stampgatan (oj vilket spännande liv jag lever!).
Egentligen hade jag inte tänkt ha med någon Conda-låt men vafan, den är ju viktig. Handlar om Östersund.
Patrik Backlund är en kompis jag har som gjorde ett knippe fina låtar som han spelade in för ett år sedan och som jag fick äran att vara med och sjunga lite på. Från början var det "Run son run" som var med på listan men jag ändrade i sista stund. Vet inte riktigt varför, jag fick väl feeling. De är bra båda två iaf.
"Hey boy" hörde jag på radio en gång och tyckte den var svängig så jag drog en chansning och köpte skivan. Den var inte så särskilt bra, sen såg jag dem på Pustervik, det var väl sådär. Men låten fortsatte att vara bra. 60-talssvängigt och gulligt. Ibland vill man ju bara bli glad!
Roland Cedermark behöver egentligen ingen förklaring. Jag flyttade ifrån mitt kära jämplann och lyssnade således på allt som refererade till Jämtland och Östersund ("Mitt älskade Östersund" med Nick Borgen spelades givetvis en hel del men den har jag av någon konstig anledning inte på min ipod så den hamnar utanför top 20), dessutom är min gamla hyresvärd i Östersund en riktigt vass dragspelsräv så då tänker jag på honom när jag hör den låten. Assar heter han. Jag bodde vägg-i-vägg med honom och han spelade ofta på fredagkvällarna under vinterhalvåret, ibland också med tillhörande allsång från frugan och gäster. På sommaren satt han vid växthuset utanför mitt fönster och spelade idel dragspelsörhängen. Ah, vilket mys! Nu kom jag nog ifrån ämnet lite.
Fast mer än så har jag nog inte att säga för tillfället.
So long, truckers!
/Anna
Ungefär så här såg mitt år ut fast inte i kronologisk ordning då:
1. Pascal – Måne över Fårösund
2. Sambassadeur – Sandy dunes
3. Teenage Fanclub – Near you
4. El Parador – Att längta bort
5. Arcade Fire – Sprawls II (mountains beyond mountains)
6. The Bear Quartet – We're not gonna make it
7. H.B Barnum – It hurts too much to cry
8. Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva
9. Teenage Fanclub – When I still have thee
10. Skriet – Ben & hjärtan
11. Johnny Cash – Ain't no grave
12. Anaugh Conda – Home will put me to rest
13. Patrik Backlund – Livingroom fire
14. The National – Bloodbuzz Ohio
15. Fleetwood Mac – Say you love me
16. Grande Roses – A place to love
17. Magic Kids – Hey boy
18. Roland Cedermark – Jämtland, kära Jämtland
19. Säkert! - Influensa
20. Shout Out Louds – Throwing stones
Jag orkar inte skriva om varje låt, så händelsefattigt är inte mitt liv. Bara nästan.
Men "Måne över Fårösund" älskade jag från första anslaget. Helt fantastisk. Jag såg ju även till att den spelades i p4 Jämtland för första och kanske enda gången (det här vet jag ju faktiskt inte om det stämmer men min magkänlsa/mina fördomar säger att det kan vara så). Den vann nog många nya fans till Pascal bland de trogna 68+ lyssnarna (ännu en fördom jag tar som sanning). Enligt min ipod har jag lyssnat på den typ dubbelt så många gånger som alla andra låtarna på listan tillsammans. Ok, där överdrev jag ganska mycket men ändå, det var stor skillnad.
Alla de fyra översta är lika med den bitterljuva vårvintern. El Parador betyder ju jävligt mycket av uppenbara skäl som vi inte behöver gå in på här men låt oss säga att jag kan relatera till den på ett personligt plan. Kommer ihåg att mina ögon inte var torra första gången jag fick höra den.
Om de fyra första var den bitterljuva våren i Östersund så är de fem efterföljande lika med fin sommar och höst i Göteborg. Promenader på kyrkogårdar och spårvagnsturer längs med stampgatan (oj vilket spännande liv jag lever!).
Egentligen hade jag inte tänkt ha med någon Conda-låt men vafan, den är ju viktig. Handlar om Östersund.
Patrik Backlund är en kompis jag har som gjorde ett knippe fina låtar som han spelade in för ett år sedan och som jag fick äran att vara med och sjunga lite på. Från början var det "Run son run" som var med på listan men jag ändrade i sista stund. Vet inte riktigt varför, jag fick väl feeling. De är bra båda två iaf.
"Hey boy" hörde jag på radio en gång och tyckte den var svängig så jag drog en chansning och köpte skivan. Den var inte så särskilt bra, sen såg jag dem på Pustervik, det var väl sådär. Men låten fortsatte att vara bra. 60-talssvängigt och gulligt. Ibland vill man ju bara bli glad!
Roland Cedermark behöver egentligen ingen förklaring. Jag flyttade ifrån mitt kära jämplann och lyssnade således på allt som refererade till Jämtland och Östersund ("Mitt älskade Östersund" med Nick Borgen spelades givetvis en hel del men den har jag av någon konstig anledning inte på min ipod så den hamnar utanför top 20), dessutom är min gamla hyresvärd i Östersund en riktigt vass dragspelsräv så då tänker jag på honom när jag hör den låten. Assar heter han. Jag bodde vägg-i-vägg med honom och han spelade ofta på fredagkvällarna under vinterhalvåret, ibland också med tillhörande allsång från frugan och gäster. På sommaren satt han vid växthuset utanför mitt fönster och spelade idel dragspelsörhängen. Ah, vilket mys! Nu kom jag nog ifrån ämnet lite.
Fast mer än så har jag nog inte att säga för tillfället.
So long, truckers!
/Anna
Bäst of
Så, nu var det dags. Jag har listat klart. Det blev ingen top 5, det blev top 10 och top 20. Lite fegt och överambitiöst på samma gång. Skivlistan känner jag mig väldigt färdig med (nöjd alltså) men låtlistan skulle ju kunna ändras från dag till dag beroende på dagsformen, depp eller pepp. Men det spelar ingen roll, listor är roliga att skriva i vilket fall. Människan styrs ju mer av känsla än förnuft, inte för att verka speciell på nåt sätt (typ som när folk säger att de har "en jävligt sjuuuk humor" (vilket oftast betyder att de är skittråkiga)) men jag styrs väldigt mycket av känslor, vet knappt vad förnuft betyder. Därför baseras mycket av själva byggandet av listorna på minnen och känslor från när jag lyssnade på skivan eller låten som mest, kanske allra mest när det gäller låtarna. Jag tror iofs att de flesta fungerar så men jag har extremt svårt att bortse ifrån det. Jag skulle aldrig kunna arbeta som rescensent till exempel. Därmed inte sagt att skivorna/låtarna inte förtjänar sin plats på listan men däremot är det en liten del av förklaringen till rangordningen. Så här ser listan ut över bästa skivorna 2010:
1. Pascal – Orkanen närmar sig
2. The Bear Quartet – Monty Python
3. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
4. Masshysteri – Masshysteri
5. Teenage Fanclub – Shadows
6. Säkert! - Facit
7. El Parador – Om nåt är svårt är det inte värt å göra
8. Sambassadeur – European
9. The National – High Violet
10. Arcade Fire - Suburbs
Pascal var lika given etta som Alessandro Nesta är given mittback i vilket all star team som helst. Jag hade väldigt höga förväntningar på dem efter "Galgberget" som ju var fantastiskt bra men de levde upp till dem och gjorde det bättre tycker jag, dessutom kom skivan under en period i mitt liv då jag verkligen behövde det. Nog sagt.
The Bear Quartet är The Bear Quartet och levererar nästan alltid trots (eller tack vare) att man aldrig vet vad man ska vänta sig härnäst. Jag har svårt för när det hypas hit och dit, jag hade hört så mycket tyckande på förhand att jag var beredd på en besvikelse eftersom en hype sällan lever upp till förväntningarna, det blir mest bara en snöbollseffekt av hyllandet, vem kan tycka bäst, snyggast osv. Men oj så rätt de hade.
Håkan är Håkan, Masshysteri gav en käftsmäll, Teenage Fanclub var så trevliga som de bara kan bli. Säkerts nya tycker jag är mycket bättre än den förra som jag iofs inte tyckte var dålig, bara inte tillräckligt. "Influensa" och Isarna" har jag lyssnat väldigt mycket på under hösten, de kommer jag för alltid att förknippa med spårvagnen kl 05:27 till jobbet.
El Parador har släppt 3 "riktiga" skivor i år (egentligen har karln spelat in 13 fulländare, eller är det 14? men inte släppt de första 10 på fysiska skivor). Produktiviteten vet inga gränser men det håller hög klass i vilket fall.
Sambassadeur levererade en mycket fin popskiva och hjälpte till att smälta min vargavinterfrusna stackars kropp under våren, särskilt låten "Sandy dunes" fick mig att bli glad igen.
The National tror jag faktiskt hade hamnat högre upp om den hade fått vara soundtrack till den deppiga vintern som var, nu fick den istället ta plats i mitt nyfunna liv i Göteborg där solen sken och fåglarna kvittrade.
Arcade Fire velar jag fortfarande med. Hur bra är den egentligen? Om det här hade varit deras debutskiva hade jag antagligen älskat den, den hade helt klart hamnat högre upp på listan men nu har de ju släppt två mastodontskivor innan och då blir deras tredje lite blekare i jämförelse. Det finns hits på skivan men de bleknar lite i jämförelse med deras andra hits.
En skiva jag känner att jag måste nämna är The Magnetic Fields "Realism". Inte för att den var bra, tvärtom. Den är fruktansvärt dålig. The Magnetic Fields är ju ändå ett av mina favoritband, de skivor jag inte älskar med dem tycker jag åtminstone väldigt mycket om. Förutom möjligtvis "Distant plastic trees" som är lite för mycket Enya för att det ska vara ok. Men det är ju ändå i Stephin Merritts ungdom, då får man ju göra misstag. På den senaste finns det 1 bra låt, resten skulle inte ens platsa som utfyllnad på "69 love songs", nej, de skulle inte ens platsa som utfyllnad mellan utfyllnadslåtarna på "69 love songs". Jag blir provocerad och ledsen. Mest ledsen. "Distortion" var ju så bra, vad hände Stephin?
Vad mer borde jag nämna? Shout Out Louds gjorde ett habilt album, Bedroom Eyes debuterade fint, The New Pornographers var kött och potatis och Johnny Cash var Johnny Cash, fast död. Sedan är det ju såklart mycket jag missat men man kan ju inte hänga med på allt, ha råd att köpa allt.
Bästa låtarna tar jag i nästa inlägg, orkar inte nu.
Jag drack en julöl och blev full. Måste vara något slags rekord. Godnatt. /Anna
1. Pascal – Orkanen närmar sig
2. The Bear Quartet – Monty Python
3. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
4. Masshysteri – Masshysteri
5. Teenage Fanclub – Shadows
6. Säkert! - Facit
7. El Parador – Om nåt är svårt är det inte värt å göra
8. Sambassadeur – European
9. The National – High Violet
10. Arcade Fire - Suburbs
Pascal var lika given etta som Alessandro Nesta är given mittback i vilket all star team som helst. Jag hade väldigt höga förväntningar på dem efter "Galgberget" som ju var fantastiskt bra men de levde upp till dem och gjorde det bättre tycker jag, dessutom kom skivan under en period i mitt liv då jag verkligen behövde det. Nog sagt.
The Bear Quartet är The Bear Quartet och levererar nästan alltid trots (eller tack vare) att man aldrig vet vad man ska vänta sig härnäst. Jag har svårt för när det hypas hit och dit, jag hade hört så mycket tyckande på förhand att jag var beredd på en besvikelse eftersom en hype sällan lever upp till förväntningarna, det blir mest bara en snöbollseffekt av hyllandet, vem kan tycka bäst, snyggast osv. Men oj så rätt de hade.
Håkan är Håkan, Masshysteri gav en käftsmäll, Teenage Fanclub var så trevliga som de bara kan bli. Säkerts nya tycker jag är mycket bättre än den förra som jag iofs inte tyckte var dålig, bara inte tillräckligt. "Influensa" och Isarna" har jag lyssnat väldigt mycket på under hösten, de kommer jag för alltid att förknippa med spårvagnen kl 05:27 till jobbet.
El Parador har släppt 3 "riktiga" skivor i år (egentligen har karln spelat in 13 fulländare, eller är det 14? men inte släppt de första 10 på fysiska skivor). Produktiviteten vet inga gränser men det håller hög klass i vilket fall.
Sambassadeur levererade en mycket fin popskiva och hjälpte till att smälta min vargavinterfrusna stackars kropp under våren, särskilt låten "Sandy dunes" fick mig att bli glad igen.
The National tror jag faktiskt hade hamnat högre upp om den hade fått vara soundtrack till den deppiga vintern som var, nu fick den istället ta plats i mitt nyfunna liv i Göteborg där solen sken och fåglarna kvittrade.
Arcade Fire velar jag fortfarande med. Hur bra är den egentligen? Om det här hade varit deras debutskiva hade jag antagligen älskat den, den hade helt klart hamnat högre upp på listan men nu har de ju släppt två mastodontskivor innan och då blir deras tredje lite blekare i jämförelse. Det finns hits på skivan men de bleknar lite i jämförelse med deras andra hits.
En skiva jag känner att jag måste nämna är The Magnetic Fields "Realism". Inte för att den var bra, tvärtom. Den är fruktansvärt dålig. The Magnetic Fields är ju ändå ett av mina favoritband, de skivor jag inte älskar med dem tycker jag åtminstone väldigt mycket om. Förutom möjligtvis "Distant plastic trees" som är lite för mycket Enya för att det ska vara ok. Men det är ju ändå i Stephin Merritts ungdom, då får man ju göra misstag. På den senaste finns det 1 bra låt, resten skulle inte ens platsa som utfyllnad på "69 love songs", nej, de skulle inte ens platsa som utfyllnad mellan utfyllnadslåtarna på "69 love songs". Jag blir provocerad och ledsen. Mest ledsen. "Distortion" var ju så bra, vad hände Stephin?
Vad mer borde jag nämna? Shout Out Louds gjorde ett habilt album, Bedroom Eyes debuterade fint, The New Pornographers var kött och potatis och Johnny Cash var Johnny Cash, fast död. Sedan är det ju såklart mycket jag missat men man kan ju inte hänga med på allt, ha råd att köpa allt.
Bästa låtarna tar jag i nästa inlägg, orkar inte nu.
Jag drack en julöl och blev full. Måste vara något slags rekord. Godnatt. /Anna
Summering
Jag har suttit i ett par dagar nu, lyssnat igenom skivor jag köpt i år, kollat statistik på ipoden och skrivit listor. Jag hade först en idé om att dels göra en vanlig top 5 (som vi gjorde på skunk när det fanns) med bästa skivorna 2010 och dels göra en alternativ top 5 (eller kanske top 10) med bästa låtarna som min ipod skulle få avgöra utifrån uppspelningsstatistiken. Låtlistan skulle innehålla låtar jag lyssnat på 2010, inte nödvändigtvis låtar som släppts 2010. Jag ville undersöka om jag kunde överraska mig själv med mitt musiklyssnande. Men det funkade inte riktigt, statistiken är ju från dagen jag köpte den vilket betyder att låtar som funnits på ipoden sedan dag ett mest troligt har spelats upp fler gånger än de som lades in typ i höst. På det viset spricker ju även alternativet att bara ta låtar som släppts 2010. Inte helt oväntat så har ju till exempel låtar från Pascals skiva som släpptes tidigt i år tre gånger så många uppspelningar än säg, någon låt från Håkan Hellströms senaste som bara haft typ en månad på sig.
Så jag tänker göra en liten kompromiss. Använda statistiken som underlag för att sedan analysera och diskutera med mig själv för att sedan komma fram till ett resultat som både jag och ipoden är nöjda med. Men redan nu kan jag meddela att förstaplatsen på båda listorna innehas av samma artist/grupp. Förstaplatsen på albumlistan var inget snack om saken, ingen annan skiva som släpptes i år knockade mig lika hårt som den. De andra får göra upp om resterande 4 platser, det blir desto svårare. Vilken låt som skulle toppa listan var lite mer utmanande, till en början. Sen kollade jag ipoden och den talade sitt tydliga språk. Det fanns en låt som släpptes i år (visserligen ganska tidigt i år) som hade överlägset flest uppspelningar jämfört med andra låtar som släppts i år och dessutom höll jämna steg med andra låtar som jag vet att jag lyssnat på mycket både förra året och i år.
Jag tänker inte publicera listorna än, är inte färdig med dem. Däremot kan jag ge en ledtråd. En väldigt intern ledtråd: Låten som är den bästa 2010 önskade jag när "skivor på jobbet" i p4 var på besök på mitt gamla jobb i år. Den enda bra låten som önskades kan jag utan tvekan säga. Ni som hörde det fattar.
Annars har det inte hänt så mycket sen sist, ur ett musikutövande perspektiv alltså. Johan har ägnat sig mest åt El Parador och jag har skrivit lite texter. Dels till vårt andra band, The Hartmans som ska spela in i jul (yey!), och dels lite annat. Jag blev med i ett till band här nere i Göteborg också, Manderville. Men vi har inte gjort något kreativt ännu (jo jag har skickat en text). Men det är kanske på gång nu!
/Anna
Så jag tänker göra en liten kompromiss. Använda statistiken som underlag för att sedan analysera och diskutera med mig själv för att sedan komma fram till ett resultat som både jag och ipoden är nöjda med. Men redan nu kan jag meddela att förstaplatsen på båda listorna innehas av samma artist/grupp. Förstaplatsen på albumlistan var inget snack om saken, ingen annan skiva som släpptes i år knockade mig lika hårt som den. De andra får göra upp om resterande 4 platser, det blir desto svårare. Vilken låt som skulle toppa listan var lite mer utmanande, till en början. Sen kollade jag ipoden och den talade sitt tydliga språk. Det fanns en låt som släpptes i år (visserligen ganska tidigt i år) som hade överlägset flest uppspelningar jämfört med andra låtar som släppts i år och dessutom höll jämna steg med andra låtar som jag vet att jag lyssnat på mycket både förra året och i år.
Jag tänker inte publicera listorna än, är inte färdig med dem. Däremot kan jag ge en ledtråd. En väldigt intern ledtråd: Låten som är den bästa 2010 önskade jag när "skivor på jobbet" i p4 var på besök på mitt gamla jobb i år. Den enda bra låten som önskades kan jag utan tvekan säga. Ni som hörde det fattar.
Annars har det inte hänt så mycket sen sist, ur ett musikutövande perspektiv alltså. Johan har ägnat sig mest åt El Parador och jag har skrivit lite texter. Dels till vårt andra band, The Hartmans som ska spela in i jul (yey!), och dels lite annat. Jag blev med i ett till band här nere i Göteborg också, Manderville. Men vi har inte gjort något kreativt ännu (jo jag har skickat en text). Men det är kanske på gång nu!
/Anna
